Ett år måste ha verkat som en evighet för Ron Atkinson när han övervägde sin lott i november 1986. Bara tolv månader innan hade Atkinson sett ut att bli den första Manchester United-tränaren att vinna Division One-titeln sedan 1967. I november 1986 rubriker tidningen skulle läsa “Ron Atkinson Sacked”
Nedgången i Uniteds förmögenheter före november 1986 signalerade början på slutet för Atkinson. Efter att ha vunnit de första tio matcherna av kampanjen 1985/86 förblev United obesegrade under sina första 15 ligamatcher. Men de lyckades bara vinna nio av sina återstående 27 matcher. Som ett resultat slutade United på fjärde plats tolv poäng bakom mästarna Liverpool.
Saknar Captain Marvel
Skador spelade sin roll, med kaptenen Bryan Robson som saknade hälften av Uniteds ligaprogram. Skadad i Englands tjänst i oktober 1985 och i mars 1986.
Englands tränare Bobby Robson ville att hans skeppare skulle opereras i axeln innan VM. United var motvilligt. Speciellt som på den tiden de fortfarande var med i titeljakten. När Robsons axel misslyckades igen i Mexiko kunde operationen inte försenas längre. Robsons skada skulle dock ha en betydande inverkan på starten av Uniteds säsong 1986/87.
Robson var inte den enda mannen som gick under kniven. Lagkamraterna Gary Bailey, Remi Moses och Norman Whiteside genomgår alla operationer. Trots en stor trupp störde den ständiga strömmen av skador laget. Utöver detta ökade försäljningen av Mark Hughes till Barcelona i somras ännu mer press på Atkinson.
Venables och Ferguson Linked
Ordförande Martin Edwards verkade ganska avslappnad inför säsongen 1986/87. Även om både Terry Venables och Alex Ferguson hade kopplats till Atkinsons jobb. “Självklart har det varit lång tid att gå utan ligatiteln och ju längre det går desto mer byggs trycket upp. Men att fortsätta tjata om det hjälper inte ledningen eller spelarna.”
Atkinson och United behövde börja säsongen på framfoten. Istället fick de en dålig start och återhämtade sig aldrig. Att förlora med 1-0 i Arsenal var knappast anledning till oro. Problemet var att de två kommande matcherna på Old Trafford visade att allt inte var bra. Efter 32 sekunder mot West Ham visade United karaktär för att senare slå tillbaka från två underläge. Men det var en liten tröst då Frank McAvennies andra mål gav Hammers en sen seger.
Värre var att följa. 1-0-förlusten mot nyuppflyttade Charlton gav United sin sämsta start på 14 år. Boo ekade runt Old Trafford med många supportrar som efterlyste Atkinsons huvud. Edwards började ställa frågor om sin chefs position. “Vi är inte tillräckligt ombytliga för att sparka en tränare efter tre matcher.”
Hoppas på Atkinson
Det fanns en liten ljusglimt i slutet av den dystra tunneln för Atkinson. Förlusten slutade med oavgjort 1-1 mot Leicester. Med Robson snart tillbaka till sidan efter 11 veckor borta. Det verkade inte vara en slump att Robsons första matchback såg United krossa Southampton med 5-1 på Old Trafford.
“Vad jag är orolig är vi på väg tillbaka,” hade Whiteside sagt innan Southampton-matchen. Men det lilla steget framåt följdes av ett gigantiskt tillbaka. Även om Moses kom tillbaka in i laget blev Whiteside och Gordon Strachan uteslutna från 1-0-omvänden i Watford. United spelade bra men betalade priset för att ha missat många chanser.
“Det är olämpligt att prata om press på en tränare med säsongen bara sex matcher gammal”, säger Evertons manager Howard Kendall. “Jag kan inte förstå allt det här snacket om att sparka på Old Trafford.” Kendalls lag gjorde dock lite för att hjälpa, med sin 3-1-seger som gav United sin femte förlust på sju matcher.
En vecka senare täckte Big Match Chelseas match på Old Trafford. Om nittio minuter kunde sammanfatta Atkinsons situation vid den tiden så var det här det. En tidig Kerry Dixon-attack belyste Uniteds svaghet på baksidan.
Att skriva på väggen
När ett lag missar två straffar på lika många minuter kanske skriften sitter på väggen. The Times rapporterade att United “flyger på den skandalösa olyckans vingar”, efter att Tony Godden nekat Jesper Olsen och Strachan. “Det här är den sämsta position jag har varit i som fotbollstränare,” erkände Atkinson. “Vi måste spänna fast och börja vinna matcher.”
Saker kunde bara bli bättre efter det, och United inledde en fem matcher obesegrad löpning i ligan. Oavgjort mot ledarna Nottingham Forest, besegrade Sheffield Wednesday och Luton, innan en oavgjord 1-1 direkt på ITV i Manchester-derbyt. En besvikelse oavgjort hemma mot Coventry City följt. Uniteds frustration ökar när Robson haltar av med en ansträngd hamstring.
Genom allt var Atkinson under konstant press. Prestandan kan ha förbättrats något, men saker utanför planen såg Atkinson i medias strålkastarljus. En träningsplats mellan Moses och Olsen resulterade i att den sistnämnde fick 11 stygn i ett snitt över vänster öga. Atkinson hade inget annat val än att försöka stryka över händelsen.
I krig med pressen
Genom att hävda att spelarna krockade med varandra blev relationerna mellan Atkinson och pressen ansträngda. Atkinson skulle gå ur en presskonferens och missa en annan efter Luton-matchen. Disciplinen i klubben ifrågasattes – sju spelare fick böter för att ha brutit ett utegångsförbud i en försäsongsturnering i Amsterdam. Och Moses hade också varit involverad i en annan bråk med Clayton Blackmore – alla problem Atkinson kunde ha klarat sig utan.
Det skulle bli ett hammarslag som Big Ron inte kunde återhämta sig från. En demoraliserande 4-1 ligacupens reprisförlust i Southampton. Saknade Robson och Strachan och förlorade Whiteside och Colin Gibson i första halvlek blev United förödmjukade. Atkinson hade nått point of no return.
Den 6 november kunde tidningarna äntligen säga “Ron Atkinson sparkad!”. Därmed lämnar dörren öppen för Alex Ferguson att skapa sin dynasti. Edwards indikerade att “i ljuset av lagets dåliga prestation under de senaste 12 månaderna” och “i klubbens och fansens bästa” måste beslutet tas. “Självklart är jag lite besviken,” sa Atkinson. “Saker och ting har gått emot oss så jag antar att det var oundvikligt att detta så småningom skulle hända.”
Varför fick Ron Atkinson sparken?
Atkinson hade haft en del framgångar i United, som Edwards var angelägen om att påpeka. “Under sina fem hela säsonger var han aldrig utanför de fyra bästa i ligan. Han vann FA-cupen två gånger, tog oss till finalen i Milk Cup och semifinalen i European Cup Winners’ Cup.” Men i slutändan skulle Atkinson betala priset för att vara den senaste United-tränaren som inte kunde vinna titeln.
I efterdyningarna var det många som sa sitt om var det gick fel för Atkinson. Vissa hävdade att hans blixtbild hade fjärmat honom från United-trogna. Andra pekade finger åt hans bristande framgång på transfermarknaden; den dåliga disciplinen i klubben användes också som en pinne att slå honom med. Men i slutändan varför fick Ron Atkinson sparken? Han tog inte med sig titeln till Old Trafford.
Som alltid beseglade resultaten på planen Atkinsons öde. I de 40 ligamatcherna mellan november 1985 och 1986 vann United bara 12 matcher och förlorade 16. Från den högsta av tio i rad till den lägsta på 19:e plats inom ett år. Atkinson kunde helt enkelt inte hålla tillbaka tidvattnet. Till och med hans efterträdare skulle tycka att pressen i Manchester United kunde ta en manager till randen.
